Två eller tre kvittar väl?

Idag utökas hundfamiljen här på Hökebo något när syrrans hund Saskia flyttar in i några dagar. Selma kommer bli överlycklig och Mimmi kommer förmodligen ta det med ro som med det mesta i hennes liv. Vi andra i familjen lär nog märka henne desto mer eftersom hon är av rasen Grand Danois. Ett år gammal, men redan enorm!

Tur att hon är en så vänlig och bra hund och inte drar i kopplet för det skulle man inte rå på.

Visst är hon cool!

Ungefär såhär kommer det se ut, men längst till vänster
kommer vi ha Selma och inte hennes kusin Sickan (som är med på bild här).

Det ska börjas i tid!

Min systers tre barn har alla blivit mer eller mindre hästfrälsta till min stora lycka. Igår var de här en stund och Hugur ställde glatt upp på att ge dem alla lite mysig ridning. Äldsta dottern har ridit här sedan hon var dryga året och trots att det inte blir så regelbundet är det otroligt att se hur mycket hon redan kan. 

Min systerdotter (här nyfyllda två) år lärde sig rida på mitt sto
Glaeda som här är dräktig som ni kanske ser. (Bild från 2006)

Glaeda springer snällt i lite mjuk grisepass och tvååringen sitter stadigt. (Bild från 2006)

Det fick mig också att minnas när jag började. Som så många andra var det en envis shettis som lärde mig att älska hästar från början. Jag tror att jag ramlade av en hel del, men att få rida den fläckiga Myran var ändå något man längtade till. 

När jag och syrran var 6 och 7 år gick vi på ridläger med Islandshästar hos Helen Blom (då Nilsson) i Skuttunge utanför Uppsala. Det var helt underbart och jag minns att hästarna vi red var helt fantastiska. Jag tror det var pappa som filmade uppvisningen (som var en Kadrilj till tonerna av Popcorn) sista dagen. Nu när jag ser videon kan jag inte låta bli att le. Jag sitter och studsar i grisepass och lillasyster hoppar runt i trav och vi koncentrerar oss på att få till alla ridvägarna i kadriljen. Våra ben når inte nedanför kåporna på sadeln och hästarna måste ha haft ett enormt tålamod. Att vi säkert inte fick till ren tölt många gånger på det lägret gjorde ingenting för vi var helt sålda på Islandshästar ändå.
Här kommer lite bilder från gårdagen.

Mellangrabben har kommit över sin rädsla och vågade till och med galoppera.

Äldsta dottern har blivit sju men Glaeda är fortfarande favoriten. Det är
häftigt att se hur ömsesidig kärlek det är mellan de två.

En stolt treåring.

Jag och äldsta tjejen stack ut på en lite längre tur ihop.

Mera föreläsningar tack!

Mittuniversitetet i Östersund.

Igår var jag i Östersund över dagen och föreläste på Mittuniversitetet där det under dagen pågick en Karriär Mässa. Verkade vara en hel del aktiviteter och många studenter fick säkert lite inspiration och idéer till vad de ska göra när de går ut i vår. 

Nöjd och glad efter en avslutad föreläsning.

Jag var som vanligt nervös innan jag skulle upp och prata, men samtidigt vet jag att efter ett par minuter när jag kommit igång så trivs jag verkligen med det jobbet. Jag skulle gärna föreläsa oftare om jag fick chansen.

Det var en bra publik och det kändes som att jag lyckades med att pytsa ut lite inspiration till åhörarna i alla fall. 

Ledig tid i Östersund.

Efteråt hade jag lite ledig tid och passade på att strosa runt lite i Östersund och koppla av. Att sitta på café i en ny stad och bara kolla på folk och koppla av är riktigt härligt. Sist jag var i Östersund (Mot Östersund) var det också en föreläsning på Universitetet. Då var det rätt sent på kvällen och det blev till att övernatta på hotell. Att bo själv på hotell tycker jag är ganska trist, men det kan det vara värt eftersom jag är en stor fan av hotellfrukost!

I eftermiddag ska jag bege mig till Enköping och hålla lite lektioner. Vi får hoppas temperaturen då stigit från nuvarande -25 grader. Brrrr!

Jo, vi bygger fortfarande!

Även om jag förstår om man via bloggen inte riktigt fått den uppfattningen. Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg att ta med mig kameran upp och mobilen försöker jag förvara på lagom dammfritt ställe där den ska överleva som bäst. Det har varit en del källarjobb (igen) och även lite röjning på bygget den senaste tiden. Det är ett riktigt evighetsgöra. Man stökar till, man röjer upp, man stökar till, man röjer upp... ja ni förstår nog :-)

Jag i full mundering redo att använda grovdammsugaren.
Dammigt och högljutt, därav skydden.

Det har även varit en del förberedelser för det som ska bli kök och dusch i lägenheten (vi har ju rätt stort hus och gör därför en lägenhet med separat ingång som vi kan hyra ut i framtiden). Det gamla badrummet som låg där har rivits ut och en hel vägg har tagits bort för att göra plats för kök. Vi räknar med att få klart lägenheten långt innan vi får klart huset och då planerar vi att bo där den första tiden för att vara på plats under slutskedet av renoveringen. Jag är optimist och tänker att vi kommer bo där i några månader och sedan flytta in i stora delen. Stefan är realist och tror att vi kommer bo där närmare ett år innan stora delen är klar att bo i. Jag tror Stefan kommer vinna, men jag älskar att vara lite optimist och ta ut lyckan lite i förskott. Mamma har alltid lärt oss att det är det bästa för då får man ju åtminstone vara glad då även om det sen inte blir riktigt som man tänkt sig.

Det är gott om snö runt huset och varje vecka blir det mer.

Hejdå Julia (igen)!

Igår var det dags för Julia (även känd som: Världens bästa Julia!) att bege sig utomlands igen. Klart hon ska passa på, klart hon inte ska bli fast här på gården och klart jag kommer sakna henne. Julia har blivit en självklart del i min vardag i många omgångar och trots att hon drog till USA i höstas och inte räknade med att vara i Sverige på ett bra tag så har jag fått nöjet att ha henne här i ett par månader nu i vinter. Resan till Norge för att jobba sköts hela tiden upp (till min stora glädje) men jag visste att uppbrottet skulle komma när som helst. Det är så härligt med ridsällskap (som tex. i inlägget: Underbara snö!) och det gör susen för ridmotivationen att ha Julia på gården. Jag är ju rätt sällskapssjuk av mig emellanåt och beskrev även detta i inlägget: Inget går upp emot sällskap! 

Julia med en av favoriterna, stoet Líf.

Julia med en grimma över axeln en sommardag på Hökebo.

Igår bar det alltså av för Julia och det är jobb på flygplatsen i Norge som väntar. Till sommaren kommer hon som tur var tillbaka så ridlägerdeltagarna kommer precis som vanligt ha både Julia och mig som lägerledare. 

Apropå ridläger...
Visst börjar man längta efter sommaren nu?

Vi såg henne inte...

...fastän hon fanns här mitt framför oss. Venus köptes in till verksamheten för några år sedan och har gått med på ett antal ridläger och kurser. 

Baklänges går lika bra som framlänges på snälla Venus.

Hon är en töltsäker tjej som är pigg och lyhörd och har därför passat bäst med lite erfarna ryttare. Samtidigt är hon såpass lydig att min systerdotter kunnat rida henne när hon bara var fem år gammal och min tidigare så hästrädda vän har till och med lärt sig rida tack vare Venus. Eftersom hon för mig varit en ridlägerhäst har jag helt missat hur fin hon egentligen är. 

Barbacka och bommar är inte heller något problem.

Venus plaskar gärna när vi rider långritt till stenbrottet.

För ungefär en vecka sedan red jag och Julia ut och plötsligt upptäckte vi Venus kapacitet. Det krävdes några sträckor ökad tölt och en passläggning för att övertyga mig om att det här är ett sto som bör avelsbedömas. Hon fick följa med till Vignir i måndags när jag lämnade Ess och han höll med om att hon har riktigt bra gångarter. Han uttryckte till och med att hon "skulle kunna få förstaklass för ridegenskaper" (men det gäller ju förstås om man får ALLT att stämma). 

Vignir provade Venus en stund i måndags.
Jag körde 4-hjuling bredvid och Julia knäppte kort.

Hon har en häftig pass!

 


Venus gick från att vara "bara" en läger häst till att bli även ett potentiellt avelssto och tävlingshäst.  En så bra "allround-häst" är ju perfekt för avel. 

Jag tror dock inte hon jobbat sitt sista ridläger. Hon gillar det och så länge det finns en önskan hos deltagarna att rida henne så kommer hon förstås vara med. Nu är det mer en fråga om jag vill dela med mig. Hon är ju så otroligt kul att rida!

Vilken form är rätt form?

Det frågas ibland om varför Islandshästarna går i en högre form än andra hästar när de går i tölt och pass. Jag tänkte ge mig på en liten förklaring här. Förr lärdes det ut (helt felaktigt) att man för att rida tölt skulle höja handen, luta sig tungt bakåt och "dra upp" hästens huvud med tygeln. Resultatet blev förstås hästar med hög nos, sänkt rygg och ryttaren hamnade i "stolsits". 

Ett mycket tydligt exempel av så kallad "stolsits". Här demonstrerat
på den legendariska hingsten Hrafn frá Holtsmúla. (Till er som inte
läst texten utan bara läser bildtexten vill jag förtydliga. Såhär ska det INTE se ut!)

Ännu ett exempel på gammaldags sits och ridning. Hästen går
emot bettet, spänner underhalsen och ryttaren har troligtvis massor
av vikt att hålla uppe med tygeln. Tur att detta inte är så vanligt längre.

Som tur var ha mycket hänt sedan den tiden och islandshästridning handlar numera mycket mer om dressyr än något annat. I grundgångarterna (skritt, trav och galopp) rids hästarna i en eftergiven form som liknar vilken tregångare som helst.

Emma (tidigare anställd) tränar sin fina häst Vonandi. Formen i trav
på islandshästar skiljer sig inte från formen i trav på
någon annan ras. Detsamma gäller både i skritt och galopp.

I tölt är formen man rider i mycket beroende på hästens exteriör och utbildningsnivå. Många går att forma fint i det kortare tempot av tölt men eftersom hästen är betydligt mer rest än i grundgångarterna så blir den inte alltid i en form med lodrät panna, men hästen är eftergiven i nacken och överlinjen är sträckt. I den snabba tölten som kallas ökad tölt och i flygande pass rids hästarna i en friare form eftersom tempot är så högt.

I snabb galopp måste hästen ha en fri from

Jämför med travare och galoppörer till exempel. De kan säkert gå i en fin form i kort tempo men när det går fort blir formen högre och friare. Det är dock aldrig tal om att "lyfta upp" hästens huvud eller likn. utan snarare att man tillåter att hästen gå lite högre så att den ska klara av den höga farten. (senare anmärkning: jag har nu lärt mig att detta gäller bara galoppörer då travarna faktiskt hålls uppe med en speciell rem).

Till vardags rids gångarterna ofta i ett lägre tempo med varierande grad av samling och ibland i en djupare form och ibland i en friare form. I samband med tävling eller avelsbedömning gäller det dock att visa på olika tempon i tölt och även snabb flygande pass och hästen skall ha så mycket rörelser som möjligt. Det svåraste och bland det häftigaste att både rida och se är just den riktigt ökade tölten och den flygande passen och därför är många tävlingsbilder på Islandshästar tagna i just de momenten.

En häftig tävlingsbild från VM 2007. Riktigt ökad tölt med otroligt bra
steg och förstås en högre form eftersom det går väldigt fort.

Där tillåts en friare form för att möjliggöra de höga farterna. I stillbilder kan jag dock förstå att det ser konstigt ut. 

Ett exempel på snygg form kan ni se nedan i viden på Kraftur frá Bringu.


Fortfarande finns förstås dåliga exempel och ryttare som använder för grova hjälper, har för dåligt utbildade hästar och använder den gamla ridstilen med stolsits och hög hand. Detta är dock något som är på väg bort (som tur var) och de flesta har nu insett vikten av välridna och lösgjorda hästar som kan arbeta i en korrekt form oavsett gångart. När det går fort kommer de dock inte tvingas ner i form och det är nog hästarna tacksamma för att vi låter bli. 

Min hingst Örn (här 5 år gammal) i lite snabbare tölt. Jämfört med de två översta bilderna kan ni se att han går i en fri form men utan att sänka ryggen och gå emot handen.

Att utmana sig själv!

Det är lätt att stanna i sin trygghetszon hela livet och hitta massor av ursäkter för att inte kliva utanför den någonsin. Jag har lätt för att börja argumentera väl engagerat för varför jag inte kan och varför det inte går för att få stanna i den där trygga zonen. Häromdagen när jag skulle rida kurs så vågade jag först inte ta med unga grabben Ess eftersom jag visste att han aldrig varit på en ridbana och risken att det skulle gå rätt dåligt var överhängande. 

Jag och Ess i ridhuset på kurs.

Efter en dags kurs med annan häst valde jag sedan att helt enkelt strunta i vad alla eventuellt skulle tycka och tänka om min vingliga unghäst och tog med honom. Det blev en bra miljöträning och det gick ungefär så där vingligt som jag hade väntat, men han lärde sig faktiskt något. Vad jag var mest nöjd över är att jag gjorde det, att jag själv vågade. Det är alltid extra mycket prestationsångest förknippat med hingstarna eftersom de på något sätt alltid ska marknadsföras och då vill man ju helst göra det på bästa tänkbara sätt. 

Jag och Hrafnar var med på Lagtävlingen på Tuna  2003 och
tävlade både i stilpass (bilden), T1 och femgång tillsammans.

När jag startade företaget var jag en okänd ung tjej som i tävlingssammanhang var utan krav eller förväntningar på mig (mer än från mig själv). Jag var alltid rätt nervös men tyckte att det var kul att sticka iväg med lite olika hästar och testa lyckan på diverse tävlingar. Ett sto jag tränade bestämde jag mig för att avelsbedöma och det kändes självklart att jag skulle göra det själv. Det var stoet Glæða som jag äger än idag. Vi fick lite hjälp av tränare och bedömningen gick faktiskt rätt hyfsat med tanke på att det var min första och jag var förstås rätt nervös. 

Jag och Glæða på avelsbedömning.

Hon fick sedan ett föl och så två år senare tänkte jag öva mig en gång till på att avelsbedöma. Mitt företag hade på ett par hunnit bli rätt stort och folk förväntade sig betydligt mer av mig. Tyvärr gick det inte alls lika bra denna gång och jag tyckte att hon var konstig och bråkig att rida på. Först när jag tränsade av såg jag ett litet sår på käken som doldes av nosgrimman som måste stört henne otroligt mycket och det förklarade hennes konstiga beteende. Folk var rätt nedlåtande efter min rätt dåliga insats och jag tappade självförtroendet helt. Det är 6 år sedan nu och jag har inte vågat visa någon häst på en avelsbedömning sedan dess. 

Nu kan det dock bli ändring på det. Jag kan ju inte i all framtid skylla på dåliga nerver och lämna bort hästarna till proffs. Hur ska jag då komma vidare själv?

Fina Venus!

För bara några dagar sedan bestämde jag att mitt sto Venus skall få bli bedömd i vår och nu känner jag mig faktiskt peppad att göra det själv. Mycket beror på att när jag häromdagen åkte och lämnade Ess hos Vignir så tog jag med mig Venus för ett utlåtande. 

Han och Malin tyckte absolut jag skulle försöka mig på en visning själv och att han sedan kunde ta henne på den öppna visningen sista dagen. 
Så nu ska jag alltså ta mig an alla mina gamla hjärnspöken som fått växa på sig i 6 år och hämmat mig otroligt mycket. I slutet på april ska jag och Venus genomföra en bedömning och oavsett hur det går kommer jag åtminstone ha vunnit en egen seger. Att ha ett tydligt mål i sikte gör också underverk för träningsmotivationen så nu ska här tränas!

Åh så fint!

Hittade in på en hemsida med så otroligt mycket fint. Jag skulle inte vilja ha för mycket av allt, men lite lagom vore helt underbart. Fastnade särskilt för sakerna här nedan men jag kan verkligen rekommendera att surfa in på sidan Coutrystyle och bara titta runt för man blir så glad av alla fina färger och mönster.

Sådana här frukostskålar vill jag ha!

En sån underbar liten mugg!

Ni kanske ser ett tema här i vilken färg jag fastnat för...
men de här örhängenda var nästan lika snygga i vitt
(men förstås allra snyggast i turkost!)

Fler listor

För att fortsätta på temat listor så tänkte jag nämna några av mina tidigare inlägg som innehåller listor. Det finns till exempel inlägget: Härlig brevskörd!  

Det är tur att Stefan skrev det där brevet.

Där jag berättar med om när Linda kom med alla breven och tar upp några punkter ur Stefans brev som också innehöll en lista.
I november kändes det rätt mörkt och dystert och jag passade på att pigga upp mig med en lista som hette: Det bästa med vintern!

På temat hund som ni märkt är ganska återkommande finns inläggen:
Fem skäl att välja Labradoodle och Mina fem bästa hundbilder.

Som ni märker är det inte ont om listor här på bloggen. 

Idag är det ju alla hjärtans dag och då är det kanske dags att följa den där uppmaningen jag skrev i inlägget Härlig brevskörd och faktiskt skriva ett handskrivet brev. Det var verkligen länge sedan nu.

5 saker jag blir glad av!

Jag gillar listor i alla former och roar mig med jämna mellanrum med att skriva nya. Det är "Att göra listor", "Önskelistor" och min favorit "Saker jag blir glad av listor". De är så härliga att gå tillbaka till och läsa när jag behöver piggas upp och det fungerar faktiskt. Utan att rangordna kommer här en lista på fem saker som gör mig glad:

1) Att hänga med mina syskonbarn.

2) Ett föl kommer till världen. Samma lycka varje gång!

3) Ledig tid med syskon och vänner.

4) Hästar som springer. Det får mig lycklig varenda gång!

5) Fina stunder med Stefan.

Vad står det på din "Blir glad av lista"? 
Har vi några gemensamma punkter?

Röd+skäck=kalasfint!

Här på gården finns en brokig skara hästar i alla åldrar, färger och former. På något sätt blev det dock att jag bara fångade gårdens rödskäckar på bild när jag gick ut för att fota i hagen. Inte så konstigt egentligen, de är ju otroligt fina! Kanske har jag en svaghet för dom eftersom min gamling Hugur är just rödskäck. Han är ju trots allt nästan min första häst. Min allra första häst, Frami, finns ju tyvärr inte mer.
Hugur har en naturlig pondus och är trots sina 21 år fyllda en pigg och glad ridhäst som jag hoppas ska finnas med i många år till! 

Här nedan ser ni gårdens tre rödskäckar

Reine och Míla gnabbas lite.

Hugur lyckas alltid få ut tungan på bild (som i inlägget: Livet leker!)

Vackra Líf har jag på foder en tid och jag hoppas på
att hon ska ge mig ett fint föl nästa sommar.

Pannkakor på en fredag...

Städa och äta pannkakor brukar vi göra på torsdagar. Igår blev varken eller av då Stefan inte var hemma, men idag blir det i alla fall pannkakor. Städa får vi göra någon annan dag (det är ju pannkakorna som är viktigast!). 

I helgen ska det bli härligt att få vara i huset tillsammans och pyssla. De senaste veckorna har jag varit bortrest på jobb under helgerna så den här helgen har varit efterlängtad. På söndag hoppas jag dock kunna göra en liten avstickare till Uppsala på årets Isfestival. Kanske dags att skaffa skridskor och bege sig ut på Svandammen och åka till musik?

Skridskoåkning på Svandammen i slutet på 1800 -talet.

Rädd för att köra bil

Det snöar ordentligt och blåser bara mer och mer för varje timme. Jag skulle åkt till Enköping och hållit lektioner under em/kvällen men det fick ställas in då SMHI gick ut med en klass 2 varning för området häromkring. Det ska komma runt 2 dm snö och det är stor risk för drivbildning så jag känner mig väldigt tacksam över att jag slipper bege mig ut på vägarna i mörkret. 

Jag har blivit mer och mer harig med att köra när det är dåligt väglag och särskilt om det är mörkt. Är det åldern som gör sig påmind tro?

Tänkte i brist på fint väder påminna mig om gårdagens sol med en liten video. Ni får också en känsla av hur mycket snö det är i hagarna just nu. Hästarna som promenerade ut i snön valde snabbt att återvända till den upptrampade stigen där dom kunde få upp farten. I djupsnön är det skare så det var väldigt tungt för de tjocka och högdräktiga stona att ta sig fram.

Småttingarna på gården

Om bara ett par månader kommer årets första föl att födas här på gården. Då kommer fjolårets föl se stora och välväxta ut, men tills dess är de gårdens småttingar och kallas förstås fortfarande för föl. Igår var det en riktigt strålande fin vinterdag och temperaturen kröp stadigt neråt under eftermiddagen. Med gnistrande snö och klarblå himmel är det svårt att inte bli lycklig. Kameran fick följa med ut en stund och gårdens småttingar var först med att posera.

Tre små troll (Sylgja, Visla och Sirkus är alla efter min Ess).

Míla (e: Örn) är en ståtlig liten tjej.

Sylgja (e:Ess u: Freisting) hade rullat sig och var täckt med snö.

Tillbaka till vintern

Efter några dagar nere i våriga södra Sverige så är jag nu tillbaka på gården och all snö. Med mig hem hade jag helgens shopping som bland annat innehöll en massa tuggben till hundarna och en ny säng till Selma. Dessutom lite nya kläder bla en Odd Molly klänning jag hittade på rea på en outlet. Förhoppningsvis blir den lika älskad som min andra av det märket (se bild här). Bild på de nya plaggen ska jag försöka få till snart. 

Ess var pigg och glad idag.

Idag gjordes bokföringen klart inför bokslutet och jag höll nästan på att missa den soliga fina vinterdagen. Julia tog in och gjorde i ordning Ess och Ýrja så att jag skulle hinna rida innan det blev mörkt. Jag önskar mig fler sådana här dagar. Sol, vindstilla och bara någon enstaka minusgrad. Snön som föll inatt låg fint på alla träd och efter ridturen var jag verkligen fyllt av en "måbrakänsla" i hela kroppen. 

Julia och Ýrja

Ýrja igen.