Jag satte på mig säkerhetsselen och Stefan hjälpte till att justera in den ordentligt. Jag testade spikpistolen och packade fickorna fulla med spik att fylla på med. Det kändes lite nervöst att gå upp på taket och fästa läkten, men inte mer än så. Bara lite nervöst.
Jag klättrade efter Stefan upp på ställningarna och väl uppe på högsta planet visar Stefan hur man på ett lätt sätt ska klättra upp på själva taket. Jag känner mig mer och mer skakig och då plötsligt så glider stången jag håller mig i bort nån cm. För ett ögonblick tror jag att jag ska falla ner, även om stången förstås satt fast ordentligt. Då brast det! Jag började gråta okontrollerat och Stefan fick hålla om mig en lång stund. Paniken över att jag just hade en känsla av att jag skulle dö blandades med känslan av att jag var värdelös som inte kunde ta mig upp på taket ens. Jag visste nämligen att jag inte skulle klara av det oavsett om jag hade säkerhetssele som satt fast i en förankrad lina.
Jag har alltid varit lite pirrig inför höga höjder, men samtidigt tyckt att det varit rätt spännande.
Första gången känslan
byttes mot dödsskräck var när jag för några år sedan skulle åka "Fritt fall" på Gröna lund. Självklart hade jag valt stolarna som kallades "Tilt" och
som skulle tippas framåt innan fallet. Bygeln som man har runt sig går oftast att
rucka på någon centimeter. Just i ögonblicket när vi är allra högst upp och
stolarna tippades framåt så fick jag känslan av att
bygeln släppte (det var den där centimetern) och jag
fick panik. Ni förstår nog att jag aldrig åkt den igen....
Sedan ville jag bevisa för mig själv att jag inte var en fegis och valde att förra sommaren hoppa fallskärm. Det var skräck i själva uthoppet (hade det inte varit ett tandemhopp hade jag stannat i planet men nu fick jag snällt följa med ut) men sen var flygfärden neråt faktiskt rätt härlig och jag hann komma över rädslan innan vi landade.
Tyvärr blev det ingen fortsatt terapi av det slaget för nästa utmaning jag gjorde var att ställa upp på att hoppa Bungyjump i Fångarna på Fortet i fjol. Då var det ingen kittlande känsla av att åka en bergochdalbana utan ren och skär dödsångest i hoppögonblicket. Hjärtklappningen lade sig inte på en lång stund efteråt och bara tanken på det får det fortfarande att snöra ihop sig i magen.
Nu upplevde jag den skräcken igen, men vad som gör mig lite ledsen är att de nu skedde på bara några meters höjd uppe vid takets början på huset...
|
Stefan står avspänt på samma höjd som jag nyss bröt ihop på. Jag kunde som tur var hjälpa till genom att röja marken nedanför (lagom höjd). |