Jag vet inte var jag fått min romantiserade bild av graviditet från. Så fort jag sett någon med gravidmage har jag tyckt att det är så fint och verkar så härligt. Kanske har folk berättat hur det verkligen är, men i så fall har jag inte tagit in det alls eller tänkt att det där inte kommer drabba mig.
Illamående som aldrig ger med sig, krånglig mage, ont i fogar och typ resten av kroppen, svårt att sova, ömma fötter, tröttheten från hell, halsbrännan, andfåddheten. Det känns oftare som att man är förgiftad än välsignad.
Fast på något märkligt sätt
gillar jag ändå att vara gravid. Det är ju så fantastiskt med det lilla livet som växer därinne och nu också
gör sig påmind med buffar och sparkar. Jag gillar att se på magen som växer och jag älskar att
på olika sätt förbereda mig för den nya lilla familjemedlemmens ankomst. Jag kommer förstås aldrig påstå att det inte är
värt alla krämpor i världen, men samtidigt är det lite av
en chock för mig att det skulle vara så här jobbigt.
Just nu är det jobbigaste oron som slår till ibland. När jag på kvällen inte får det vanliga buffandet så blir jag alldeles kall. "När kände jag den senast?" och "Lever den?" är tankar som virvlar upp på en gång.
Som tur var har det alltid kommit ett livstecken innan jag blivit helt förstörd, men jag kommer säkert åka någon extra sväng till barnmorskan någon dag framöver om det inte kommer en spark inom rimlig tid. Känns som ett väldigt stort ansvar att veta om det är mindre fosterrörelser än vanligt för det är ju ofta så oregelbundet. Oron lär ju inte avta när den väl är ute heller gissar jag...